Digitalisering har varit ett så motbjudande modeord för mig. Allt skulle ”digitaliseras” överallt och det räckte med att ett prov gjordes på en hemsida istället för med papper och penna i skolan för att det skulle räknas som ”digitalisering” och något positivt. Helt onödigt, till och med sämre blev det, det funkade ju mycket bättre med papper och penna. Sån var jag. I högskolan sedan fick jag en väldigt dålig relation till Matlab, jag hade aldrig i mitt liv använt något sådan program och övning och inlämning blev stressig och svår, jag upplevde att jag inte hade klarat det utan min övningskamrat som i det närmast kändes som en hacker jämfört med mig. Mitt självförtroende fick en törn och ”programmering” var nog inte min grej. Jag valde bort masterprogram om jag hörde att man använde Matlab i dem.
På jobbet sedan, efter skola och högskola, där var det också digitalisering. Som ett modeord tänkte jag men efter ett tag började jag nog tycka att det lades mer tyngd och seriositet i ordet. Att prata om digitalisering tillsammans med andra megatrender och deras inverkan på samhällsutvecklingen gjorde det plötsligt mer spännande för mig. Jag började svänga över till nyfiken och positivt inställd. Men så kom de lite påtvingade momenten att ”nu ska ni komma på hur ni ska digitalisera er och era tjänster” och då blev det krystat igen och jag blev anti. Vad då, papper och penna funkar jättebra att anteckning fältnoteringar i. Telefonen laddar ju bara ur, då behöver jag en ny telefon om den ska klara att användas mer. Ja och om det är regnigt, då plastar jag bara in mitt papper med en matt lamineringsplast och använder en mjuk blyertspenna. Telefonens skärm ballar ju ur i regn. Alltså dumt och onödigt att använda en halvdålig app bara för att någon tagit fram den. Detta kunde ju inte vara ”digitalisering” och omvälvningen av samhället?!
Sedan var jag anti några år till. IoT och realtidsuppkopplade grundvattentryckloggers var ju liksom lite smidigt (ibland) och kul men inte omvälvande. Och när OLIKA varianter på en redan existerande och OK fungerande lösning kom, då kände jag ”nej nej nej nu har vi ett sätt som funkar, varför lära sig en snarlik grej till? Och den är säkert sämre dessutom”. Sedan slets jag mellan mitt motstånd mot omotiverade förändringar av redan fungerande arbetssätt, och min nyfikenhet på megatrenden och allt kring digitaliseringsverktyg som jag själv inte kan så mycket om. Alltså pandemin gav mig nog en skjuts i min egen utveckling på så vis att jag gick från att vara livrädd för webkameror (tejpa över, ni vet) till att tycka att allt blir så mycket enklare om jag kan ha videon på (och min make i så fall hålla sig ute från hemmakontoret om han inte vill synas). Och att vi använder teams och sharepoint osv, men ärligt talat är det inte riktigt det jag tänker med ”digitalisering” även om det säkert är det och har gett oss en ordentlig skjuts. Sedan upplever jag som vanligt att det finns ”för mycket man kan göra” i sharepoint exempelvis, så det görs grejer och införs rutiner som leder till att jag måste lägga mer tid på ologiska knapptryck på ställen som jag inte ens hittar tillbaka till. Och ingen märker av nyttan men det. Där blir jag lite anti igen, min vana trogen. Det kan inte vara riktig digitalisering, bara otydlighet i arbetssätt och rutiner och möjligtvis barnsjukdomar i vissa verktyg.
Sedan ett par år har jag verkligen börjat irritera mig över hur lite jag kan vet och kan om tex datalagring, databaser, andra verktyg än excel, programmering och så vidare. Det är sådant jag tänker verkligen har digitaliseringspotential inom vårt skrå och för mig. I diskussioner kring utvecklingsidéer rörande både tjänster och arbetssätt har jag tyckt att det varit frustrerande att det tar stopp för mig väldigt tidigt i brainstormandet, på grund av att jag inte ens vet vad det finns för möjligheter som jag inte känner till. Ja då får man bara slå sig ihop med någon annan som kan! Men ärligt talat, jag tror att jag behöver kunna lite mer själv för att ens ha möjligheten att komma på idéerna om vad man skulle kunna göra. Och att detta inte bara gäller mig.
Jag tror att mycket av den digitalisering vi har framför oss inom grundvattenbranschen handlar om data. Hantering av datamängder, analys av datamängder, kanske också mycket tillgängliggörande av datamängder. Sådant leder till att jag är nyfiken på databasteknik, databasbyggnader och frågespråk. Jag har gjort ett tappert försök men en grundkurs i databasteknik, självstudier. Den lilla biten jag kom hjälpte mycket men sedan fick jag en paus på grund av, ja ni vet, det blev mycket att göra och energin tröt.
Jag har börjat känna att programmering är någon slags hygienfaktor. Om barn och ungdomar får lära sig det i skolan så ska väl jag kunna lära mig det, eller? Lär jag mig lite grunder är mycket vunnet för mig. Det får bli, när energi och tid finns, en programmeringsansträngning! Jag förstår att hela internet kryllar av kunskaps att inhämta. Jag kan dock önska mig att någon redan har paketerat det jag behöver, så att jag inte surfar runt på måfå helt och hållet. Det är en ny värld för mig. Jag känner att jag måste köpa en kursbok så att jag kan stryka över, under, föra sidanteckningar och stoppa in bokmärken. Ja men ni ser, papper och penna är med mig ännu! Men det är inte för att jag är motvals till digitala verktyg längre (eller?) utan det är för att jag vet att jag lär mig väldigt bra på det handgripliga sättet. Kompletterar med videos från youtube och annat tänker jag.
Jag tror ju att grundvattenprogrammerare är en yrkeskategori vi behöver fylla på med inom vårt skrå. Det hjälper mycket men inte helt att samarbeta med andra företag eller systerbolag utan allra bäst idéer får man nog när man har båda kompetenserna själv. Och det kommer inte alls vara jag som är grundvattenprogrammarera, men jag vill vara med och dra grundvattenbranschen framåt. Den ”riktiga” digitaliseringen tror jag inte har med uppkopplade apparater (grundvattentryckloggers) eller appar för fältarbete att göra, utan den riktiga digitaliseringen inom vårt skrå tror jag har med hela vårt arbetssätt att göra. Vad vi lägger tiden på. Att vi lägger mer tid på att använda vår kunskap, själva och ihop med andras kunskap, och mindre tid på att pilla med data. Med smart analys av data kanske vi till och med kan lära oss nytt som vi inte förstått tidigare. Vi kanske kan lägga mer tid på att vara på plats under fältundersökningarna, och mindre tid på omständlig hantering av olika filformat, analys av data, inhämtande av underlag osv. Framförallt tror jag att vi kommer att göra saker som vi inte har en aning om, vårt skrå är i någon meningen en dinosaurieflock i en digital värld. Jag är redan omsprungen av i princip alla som är yngre än mig, men jag ska åtminstone förkovra mig och göra ett ryck!
Har du tips till mig? Eller till bransche
På min ”bra att höja mig inom”-lista finns databasteknik, frågespråk och Pyhton. Berätta om du har andra tips du vill dela med mig, eller tips på kurser/böcker/sidor/saker att göra för att lära sig grunder.