Detta är en längre text om grundvattenhistoria, om hur man förstått sig på detta vatten och hanterat det genom tiderna. Texten handlar om teknik och vetenskap och lite om förhållandet mellan dem när det kommer till grundvatten. Rubrikerna är:
- Från början, antikens greker och romarna
- Renässansen
- 1600 – 1700-talen
- 1800-talet
- 1900-talet
- På senare tid
- Framtiden?
Källor för texten är:
Kapitel 2 i Groundwater lowering in construction av Cashman och Preene, tredje upplagan.
Kapitel 1 i Hydrogeology av Davis och de Wiest, återtryck av första upplagan.
Kapitel 1 i Groundwater hydrogeology av Todd och Mays, tredje upplagan.
Kapitel 1 i Hydrogeology and Groundwater Modeling av Kresic, andra upplagan.
Den kupade handen, människan och tekniken av Bosse Sundin, återtryck av första upplagan.
De avslutande avsnitten om nutid och framtid baseras inte på några källor utan är mina egna reflektioner just nu.
Från början, antikens greker och romarna
De allra äldsta kända ”grundvattenkonstruktionerna” är qanater (qanats/kanats på engelska), uppemot 3000 år gamla underjordiska kanalsystem i Iran. Tekniken spreds därifrån söderut och västerut och användes för bevattning och vattenförsörjning. Med hjälp av kanalerna samlades vatten från grundvattenmagasin i mjukt sedimentärt berg och jordavlagringar i högre terränglägen, och leddes ner till torrare områden för bevattning och dricksvatten. I Bibeln omnämns ofta brunnar och källflöden. Trots vikten av detta vatten saknas bevarade skrifter med teorier om vattnets ursprung från dessa civilisationer.
De antika grekernas filosofer hade teorier för att förklara källflöden, men i jämförelse med deras teorier inom andra ämnesområden var bedrifterna på grundvattenfronten inte lika imponerande. Enligt David och de Wiest kan det bero på att man inte ägnade sig åt experiment och praktiska försök, vilket förståelse för grundvatten verkar ha krävt. Att grekerna var så fokuserade på förklaringar som innehåll källor, grottor och håligheter under mark beror antagligen på att Balkanhalvön och områden däromkring utgörs av mycket kalksten med sina imponerande karstbildningar.
Thales levde ungefär 700 år före Kristus och är en av de mest kända grekiska filosoferna, han har kallats den förta vetenskapsmannen. Källflöden förklarade han genom att vatten från havet trycktes in i jorden och upp i bergen tack vare av krafter från bergens tyngd.
Platon levde på 300-talet före Kristus och ansåg att det fanns en stor, underjordisk reservoar av vatten som fyllde på floderna på land. Reservoaren i sin tur fylldes på med vatten från havet via underjordiska gångar, och vattnet avsaltades på något sätt under vägen. Men detaljerna för hur de här processerna kunde ske saknas.
Aristoteles, som var elev till Platon, föreställde sig snarare ett underjordiskt system av gångar och håligheter med öppningar mot markytan där vatten trängde ut. Vattnet i det här systemet kom enligt Aristoteles från vattenånga som kondenserades inne i de kalla grottorna, ångan lär ha kommit från jordens inre. Men han ansåg även att regnvatten till viss det kunde infiltrera och fylla på systemet av håligheter och gångar.
Romarna var duktiga väg- och vattenbyggare och byggde akvedukterna som försåg dem och deras fontäner och bad med vatten från källor. Trots denna ingenjörskonst och vikten av vatten, lär de inte har varit speciellt införstådda med processerna och uppkomsten av vattnet som de försåg sig med. Deras bedömningar av flöden volymer var mycket grov. De bidrog inte till någon ny förståelse av källvattnets ursprung. Med ett undantag, den romerske arkitekten Vitruvius. Han beskriver att regn och smältande snö sipprar ner i marken i högre terränglägen, och strömmar nedåt i marken för att dyka upp som uppträngande vatten på lägre höjder. Med hjälp av studier av växtslag och färgen på marken beskrev Vitruvius hur fukt kunde avslöja var man kunde hitta ytligt färskt vatten. Det gör honom till en av de få som tidigt drog slutsatsen att det är nederbörd som är ursprunget till källflöden och en av de första som förstått den underjordiska delen av den hydrologiska cykeln.
Det fanns dock betydligt fler röster som argumenterade mot att regnvatten skulle vara ursprunget till källflöden. Det ansågs inte finnas nederbörd i tillräcklig mängd för att fylla källor och floder. Den gängse uppfattningen var att nederbörd inte förklarade uppkomsten av källflöden, utan att vattnet måste komma från havet. Denna uppfattning dominerade ända fram till 1600-talet, även om renässansen bjöd på alltfler bidrag rörande nederbördens vikt.
Kuriosa: Trots den minst sagt ofullständiga förståelsen för vattnets kretslopp finns det en bevarad och mekaniskt korrekt beskrivning av artesiska brunnar gjord av en iransk filosof och vetenskapsman, Sheikh Abu Raihan al-Biruni som levde 973-1048. Munkar på 1100-talet anlade artesiska brunnar i Lillers i provinsen Artois. Dessa blev så omnämnda att de gav namn åt fenomenet i Eupropa.
Renässansen
Under renässansen fick de antika idéerna ett återuppvaknande. Under tiden fram tills dess finns inga dokumenterade framsteg i förståelsen av grundvatten och dess ursprung. Kepler hade idén att jorden var en organism som förtärde havsvatten och att grundvatten var organismens avfall. Descartes vidareutvecklade grekernas förklaring om att grundvatten kom från havsvatten, med mer detaljer kring förångning och kondensation. En tysk matematiker vid namn Kircher hade stort genomslag. Kircher beskrev liksom de antika idéerna att källflöden kom från stora grottor i bergen, som matades med vatten från havet. Virvlar i havet, till exempel malströmmen, visade var de underjordiska gångarna från havet till bergen fanns.
Mer rätt ute var Loenardo da Vinci. Han beskrev att nederbörd infiltrerar i marken, skapar bäckar som rinner till floder som mynnar ut i havet, och att vattnet ständigt cirkulerar. Alltså beskrev han den hydrologiska cykeln ganska väl. Och ungefär samtidigt beskrev fransmannen Huguenot att allt vatten i källor kommer från regn. Det kom dock att krävas ytterligare lite tid och arbete innan man skulle förstå den hydrologiska cykeln fullt ut. Den gängse (felaktiga) uppfattningen var nämligen fortfarande att havsvatten trängde upp i bergen och att nederbörd enbart inte räckte för att fylla på ytvattendragen.
Trots att man inte hade förstått den hydrologiska cykeln och hur grundvatten uppkommer fullt ut hanterade man grundvatten med framgång i gruvorna. Redan på 1500-talet hade gruvorna nått så pass djupt att man behövde pumpa bort grundvatten kontinuerligt. Det gjordes med roterande hjul som matade upp kedjor med hinkar eller säckar som vattenfylldes nere i gruvan. Hjulen drevs med djur och/eller människor. Det var först på 1700-talet ångmaskinen gjorde entré för länshållning av gruvor.
1600 – 1700-talen
Det går inte att dra någon exakt gräns mellan tankegångarna under renässansen och de mer korrekta som kommer under 1600-talet. Man talar dock om ”den nya vetenskapen” som kom efter renässansen. Den nya naturvetenskapen var empirisk och baserades på ett experimentellt arbetssätt, till skillnad från tidigare vetenskap som alltsedan det antika Grekland baserats endast på tänkande.
Det nya var ett mer kvantitativt och empiriskt angreppssätt i vetenskapen, även inom den del som skulle visa sig bli till hydrogeologi. Man utförde systematiska experiment och tog sedan fram teorier utifrån resultaten av försöken. Det var först nu man kunde omkullkasta uppfattningen att nederbörd inte kunde förklara alla källflöden och ytvattendrag.
De franska vetenskapsmännen Mariotte (1620-1684) och Perrault (1608-1680) utförde tester som visade att Seines flöde kom från nederbörd och att det fanns nederbördsvolym i stort överflöd för alla ytvattendrag. De mätte evaporation, kapillär stighöjd och noterade att källflöden ökade efter nederbörd. Deras slutsatser var att det är nederbörd som fyller på marken och ytvattendragen med sötvatten. En brittisk vetenskapsman vid namn Halley (1656-1742) arbetade med ungefär samma saker och mätte evaporationen från Medelhavet och jämförde med flöden som mynnade ut i havet via floder. Han drog samma slutsatser som fransmännen. Perrault, Mariotte och Halley har kallats för de första hydrogeologerna.
Det är alltså nu man fullt ut förstår den hydrologiska cykeln och hur vatten kommer från havet till land (dessutom får man då en rimlig förklaring till att färskvatten inte är salt). I slutet av 1700-talet beskriver därtill La Metherie, som en fortsättning på Mariottes forskning, permeabiliteten i marken för första gången. Han ser att av nederbörden som faller avrinner en del ytligt, en del tas upp av växter och avdunstar och en del infiltrerar till marken.
Det är också under 1700-talet som geologin som vi känner den växter fram. De teorierna behövdes för att senare ytterligare öka förståelsen för hur vatten rör sig i marken. Överlag blev det viktigt under 1700-talet att vetenskapen skulle komma till samhällsnytta och få praktisk tillämpning. Det bidrog åtminstone (för det visade sig vara svårt att få till praktisk nytta av labbens kontrollerade försök) till att klyftan mellan teknik och vetenskap som rått sedan de antika grekernas vetenskap så smått började minska.
Den industriella revolutionen fick fart i Europa i slutet av 1700-talet. Den skapade industrier och ett stort behov av arbetskraft som ökade urbaniseringen. Eftersom vatten är en helt avgörande infrastruktur i städer lär det också ha ökat behovet att vattenförsörjning. Den industriella revolutionen gick hand i hand med förändringar inom jordbruket. Man kan tala om den andra agrikulturella revolutionen med storbruk, maskiner och gödning. Även detta kan man föreställa sig ökade krav på vattenförsörjning. I början av 1800-talet var dödligheten i städerna stor och man började efter en tid misstänka vattnet.
På 1700-talet och 1800-talet började man avvattna fuktiga områden i Storbritannien med hjälp av blödarrör och sumppumpning. Att man kunde göra det var tack vare förståelse för grundvattenförhållanden och hur man kunde dränera både i vertikalled och horisontalled. De som arbetade med detta blev flitigt anlitade och kanske kan man se dem som de första hydrogeologiska konsulterna trots att hydrogeologi ännu inte riktigt fanns som ämne. Att man villa avvattna mark på detta sätt kan vi anta hade att göra med behovet av mer brukbar mark i den industriella och agrikulturella revolutionen. De ”hydrogeologisk konsulternas” förståelse för ytligt grundvatten bevarades som en yrkeskunskap och hade nog däremot inget med den vetenskapliga utvecklingen att göra.
Kuriosa: Några av de första geologiska tvärsektionerna ritades av en italienaren Vallisnieri i Padua under 1700-talet. Han förklarade hur artesiska brunnar fungerar med hjälp av illustrationer av tolkade sektioner av jord- och berglagerföljder.
1800-talet
I början av 1800-talet myntas ordet hydrogeologi som ämnesområde av Lamarck. Förutom att ha myntat begreppet lär han inte ha haft mycket alls med hydrogeologi att göra. Det hade dock flera andra, frågan är om de kallade sitt arbete för hydrogeologi. Ekvationer som beskriver grundläggande grundvattenrörelser genom jord till brunnar kom att tas fram och förfinas.
I mitten av 1800-talet arbetade Henri Darcy med vattenförsörjningen i Dijon. Han studerade vattenanvändningen per person i flera städer, bedömde vattentillgången i naturen och lade vikt vid en ekonomisk användning av vattnet och dimensionering utifrån behov. Av allt han gjorde är han mest känd för ekvationen Darcys lag, som är ett konstitutivt samband för vattenflöde genom ett poröst medium. Dupuit var en annan fransman som vidarearbetade Darcys lag, vilket även andra har gjort därefter. Även om det är dessa män som blivit mest etablerade så skedde liknande upptäckter och framsteg ungefär samtidigt i olika delar av Europa och Nordamerika. De fortsatta framstegen är matematiska inom grundvattenhydraulik.
Några decennier efter Darcys lag studerade en tysk ingenjör, A Thiem, Darcys experiment och arbetade fram ekvationer för flöde till brunnar i princip samma som Dupuit gjort. Med Thiems arbete kunde man räkna ut avkiferens hydrauliska egenskaper från pumptest. Detta var 1870. Thiem samlade data från fältförsök för att stödja teorierna. På det sättet var han den första som lade till praktiskt fältförsök till att validera de analytiska teorierna. Detta förhållningssätt blev sedan dominerande hos pionjärerna inom jordmekanik.
Den österrikiske ingenjören Forchheimer bidrog 1886 med nästa utvecklingssteg efter Darcy, Dupuit och Thiem. Han utvecklade analogier med värmeflöde och arbetade fram metodik med flödesnät och strömlinjer för att studera grundvattenströmning. Han studerade också flödet till en grupp av brunnar, och kom fram till det hypotetiska konceptet att de tillsammans kunde hanteras som en ekvivalent brunn.
I slutet av 1800-talet kom Reynold fram till att det är skillnad på laminärt flöde och turbulent flöde. Vid laminärt flöde är flödet proportionellt mot gradienten, medan vid turbulent flöde blev mönstret stökigare och gradienten närmade sig kvadraten på flödet istället. Reynold kom fram till att Darcys lag fungerar väl för laminärt flöde och sannolikt allra oftast vid gäller strömning i poröst medium.
Den fortsatta utvecklingen på området handlade om hydraulik, och under 1900-talet ökade intresset för ämnet ytterligare både i Europa och Nordamerika. Namn man känner igen från denna tid förutom de som nämnts ovan är Boussinesq, Daubrée, Kozeny, Hazen, Hantusch, Jacob etc.
I slutet av 1800-talet etablerades bakteriologin och blev accepterad. Man förstod nu vikten av rent vatten och hygien blev mycket viktigt från att inte ha varit det tidigare. Detta måste ha gett vattenförsörjningen nya dimensioner.
I övrigt dominerades utvecklingsdragen under 1800-talet av fortsatt industrialisering och utbyggnaden av järnvägen. Stål blev ett mycket viktigt material och kunde bli det tack vare tidigare effektiviserande upptäckter inom gruv- och metallindustrin. En sådan upptäckt var Newcomenmaskinen, en ångmaskin för att länspumpa gruvor. Järnvägen var viktig för all fortsatt utveckling och kommunikation av olika slag (telegraf, telefon, radio, tv) växte fram. Förbränningsmotorn möjliggjorde lite senare de moderna bilarna och flygmaskinerna. Det verkliga äktenskapet, efter att ha varit åtskilda traditionellt, mellan teknik och vetenskap skedde också genom den nya yrkeskåren ingenjörer. De var utbildade på högskola inom vetenskap men utövade sitt yrke i praktisk verksamhet.
Ångmaskinen hade tidigare uppfunnits för att leda bort vatten ur gruvor. Samtidigt byggdes det i städerna alltmer avancerade konstruktioner i schakter. I schakterna för sådana anläggningar hade man inte använt motordrivna pumpar i (man tömde vattnet för hand med hinkar) förrän på 1800-talet. 1830 utfördes en grundvattensänkning i Rugby i England för ett järnvägsbygge, Kilsbytunneln. Tunneln stod klar 1838. Ingenjören Stephenson utförde den första tillfälliga grundvattensänkningen i Storbritannien med två rader av brunnar parallella med tunnelsträckningen. Stephenson fick en korrekt förståelse för vattenflödet mellan brunnarna genom observationer. Han förstod att brunnar kommunicerade med varandra genom det medium som sanden utgjorde, och han förstod att motståndet som sanden innebär för flödet (d.v.s. den hydrauliska konduktiviteten) kunde mätas genom lutningen på vattenytan (m.a.o. den hydrauliska gradienten). Detta innebar att han i princip löste samma problem som beskrivs med Darcys lag som kom först 1856. Han förstod också att man inte behövde pumpa bort allt vatten utan endast till en tillräcklig nivå så att det var tillräckligt avsänkt vid schaktbotten, och man kunde låta vattennivån vara högre längre bort. Han noterade att avsänkningstratten stabiliserade sig efter en tid och fortsatte inte växa. Stephenson upptäckte allt detta men olyckligt nog fick det inte någon vidare spridning eller genomslag, förutom för hans egna anläggningsprojekt förstås.
I de stora anläggningsprojekten hade tidigare trä använts för att försöka täta mot vatten. Nu började man använda stålspont i gjutjärn.
1900-talet
Under 1900-talet fortsatte den utveckling som syntes under 1800-talet med kommunikation, industrialisering, sammanslagning av teknik och vetenskap, hygien i vattenförsörjning och avfallshantering, stålanvändning och byggande.
Inom hydrogeologin började olje- och gasindustrin bidra mycket till utveckling (drivmedel till förbränningsmotorn behövdes), även om vattenförsörjning i sig också hade gjort det. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet etablerade nordamerikanska forskare hydrogeologi som ett eget ämne. Tillsammans med de europeiska bidragen har de lagt grunden för den moderna hydrogeologin. Även mycket av modern grundvattenhantering i schaktarbeten kommer från USA, men också från Tyskland och har utvecklats mycket i Storbritannien.
Terzaghi anses vara jordmekanikens fader. 1913 publicerade han en skrift efter att ha studerat hydrologin i ett karstområde i Jugoslavien. Han insåg att det skulle vara av mycket stort värde för ingenjörer ifall det fanns siffror på fysikaliska egenskaper hos jord och berg. Detta kan sägas vara första gången som geologi och ingenjörskunskap läggs ihop.
Meinzer i USA (chef vid deras dåvarande motsvarighet till SGU) kan kallas för den moderna hydrogeologins fader. Det var mycket tack vare hans arbete och sammanställning på 1940-talet som ämnet som sådant etablerades och organiserades. Han sammanställde både praktiskt fältarbete och teoretiskt-matematiskt analysarbete. En av Meinzers skyddslingar var Theis. Theis arbete med transient flöde är grunden för den moderna, kvantitativa hydrogeologin enligt Kresic. Theis publicerade sin artikel om transient grundvattenflöde till brunnar 1935. Sedan dess har han också bidragit inom anisotropi, heterogenitet och ämnestransport. Ungefär samtidigt, på 1930-talet, arbetade Muskat mycket med matematisk beskrivning av olje-gasflöden genom berg- och jordmaterial. Muskats bidrag till analytiska utvärderingar av tester är av mycket stort värde. Han sysselsatte sig också med att beskriva effekterna av stratigrafi och anisotropi, samt användning av multipla brunnar. Muskat ska ha funderat mycket på att Darcys lag inte alltid är tillämpar, och han ska ha varit kritisk till Dupuits inexakta lösningar som dock oftast är tillräckligt bra rent praktiskt. Förutom att oljeindustrin bidragit med mycket analytisk-matematisk utveckling och testmetoder har den också bidragit med utveckling av borrningsteknik.
Det var också under mitten av 1900-talet som man kom på analogin mellan lagarna som beskriver grundvattenflöde och lagarna som beskriver elektricitet. Man kunde studera hydrogeologisk problem genom att bygga elektriska modeller.
Den vetenskapliga utvecklingen inom hydrogeologi bedrevs sannolikt inom ramen för vattenförsörjning (dricksvatten och bevattning av storskaliga jordbruk) och oljeindustrin snarare än inom anläggningsbranschen. I anläggningsbranschen och avvattning av schakter handlade det mer om praktisk tillämpning av pumpar, borrning och material för tätning. Typer av injektering för tätning och förstärkning ska ha börjat användas i början av 1900-talet. I stort verkar verktygslådan för schakter i början av 1900-talet i princip samma som nu.
Wellpoints användes för avvattning av schakter i USA i början av 1900-talet och fick ordentlig etablering med Thomas Moore från 1920-talet och framåt, hans system kallades Mooretrench. I Storbritannien var det Harding som blev branschledande på avvattning av schakter med wellpoints. Han lär ha hjälp armén med avvattning av schakter för att plocka upp bomber som inte detonerat ur marken. Ungefär samtidigt hade dränkbara pumpar utvecklats vilket ökade användningen av djupa brunnar och pumpning ur dem. Ett (första?) exempel på schaktavvattning med dränkbara pumpar i djupare brunnar är vid byggande av tunnelbanan i Berlin i slutet av 1800-talet.
Det är kanske också under 1900-talet som ihopblandningen av ämnet och yrket sker. Det är nämligen så att de som är sysselsatta inom hydrogeologi är det inom vitt skilda delområden av tillämpningar och vetenskapsfält, som David och de Wiest skriver i sin introduktion. Detta kan ställa till med otydlighet även idag. Hela utvecklingen av både teori och tillämpning inom grundvatten har också präglats av den klassiska uppdelningen i teknik (praktisk) och vetenskap (teoretiskt) som två separata fält. Även om de mer och mer slagits samman sedan den vetenskapliga revolutionen och industrialiseringen så tycker jag att man kan känna av denna traditionsskillnad än idag.
Senaste tiden
Uppenbarligen har man klarat att hantera och bemästra vattnet ganska bra genom tiderna utan att egentligen förstå dess lagar och utan ekvationer för att beskriva dem. De som har arbetat med grundvatten tekniskt och praktiskt har byggt upp erfarenhet och antagligen kunnat dra generella slutsatser. Större vetenskapliga framsteg inom tidig hydrogeologi dröjde tills vetenskapen blev experimentell på 1600-1700-talen. När ingenjörsyrket uppstod kunde de vetenskapliga-matematiska-hydrauliska kunskaperna användas som verktyg för att lösa de praktiska problemen. Ekvationerna som tagits fram från Darcys lag och fram till mitten av 1900-talet (den senare delen mycket tack vare oljeindustrin) är de som används än idag för hydrogeologiska problem.
Den största skillnaden idag jämfört med tidigare är förstås datorer och beräkningskraft. Snabba lösningar av numeriska modeller innebär en enorm kapacitet jämfört med exempelvis 50-talet. Ekvationerna som används är dock oftast desamma och Darcys lag är det konstitutiva sambandet som används i grundvattenmodellering.
En annan skillnad idag jämfört med 50-talet är nog fokuset på grundvattnets del i ekosystemen, miljö och människors hälsa. Denna ökade förståelse för miljö som helhet och människans beroende av en välmående natur, har lett till ökade krav vid alla typer av samhällsbyggnadsprojekt. Vi har också krav på säkerhet, robusthet och funktion i det vi bygger, och dimensioneringen ska täcka både dagens och framtidens laster på konstruktioner.
Det som utvecklades under föregående århundraden tillämpas nu på alltmer komplexa frågeställningar och alltmer frekvent. Och uppgifter som historiskt hanterats praktiskt-tekniskt (såsom gruvor, avvattning av schakter, tunnelbyggande etc) kan idag utövas med bättre precision och riskavvägning med hjälp av verktyg från vetenskapen. Idag duger det inte att hantera grundvattenproblem endast praktiskt, det finns för många kända beroenden, konkurrerande intressen, lagstiftning och samhällets krav på säkerhet för en rent praktisk hantering.
Mot bakgrund av historiebeskrivningen kan det kännas som att branschen fortfarande har kvar de olika indelningarna som har funnits under århundraden. Vi har praktikerna, entreprenörerna, som utför och har byggt upp sin erfarenhetsbas av praktiska försök. Vi har vetenskapen inom akademin. Och så har vi ingenjörskåren som utbildas vetenskapligt på teknisk högskola men arbetar i praktisk tillämpning i projekt. Ibland upplever man att det är stora kulturella skillnader mellan de här tre områdena, och dessutom lite av en skepsis eller till och med kritik gentemot de andra. Samtidigt är det kanske bra för samhället med den här tregradiga skalan av olika andel praktik gentemot teori. Jag undrar om någon kulturell eller organisatorisk förändring kommer att ske i framtiden.
Framtiden?
Denna artikel skulle handla om grundvattenhistoria, så det ska inte bli någon omfattande framtidsspaning. Frågan är vad framtiden kommer att ge, vilken den fortsatta utvecklingen av ämnet hydrogeologi är. Rent vetenskapligt, kommer det att tillkomma ny och revolutionerande kunskap, någon ny analytisk ekvation eller undersökningsmetod, eller något revolutionerande inom kvantifierandet av grundvattenbildning kopplat till ändrat klimat och dricksvattenbrist? Det kanske inte kommer något jätteomvälvande i den dagliga, praktiska tillämpningen i branschen även om det säkert sker avancerad forskning som leder till vetenskapliga framsteg.
Jag tror att vi i branschen snarare kommer att erfara fortsatt ökning av komplexitet, krav på hänsyn till andra samverkande aspekter och resurshushållning. Datamängder, öppen data, nationella mätningsnät med övervakning och prognoser, delande av information, omfattande analyser och ökad förståelse av mönster med hjälp av all datatillgång och kraftfull bearbetning av data. Vi kommer att behöva bli bättre på att förhålla oss till prognoser, modeller och osäkerheter på ett rimligt sätt. Klimatförändringar, geosystemtjänster och tvärvetenskap är också nyckelord för framtiden.
Och eftersom vatten och grundvatten är ojämnt fördelat i världen så ser säkert de framtida utvecklingsmönstren olika ut i olika områden. Många frågetecken finns kring hur klimatförändringarna kommer att påverka den underjordiska delen av den hydrologiska cykeln. Här behövs forskning, som får spridning ut till myndigheter, politiker, konsulter och hela samhällsbyggnadsbranschen.
Jag hoppas också på uppdatering av lagstiftning som berör grundvatten, så att det anpassas efter behovet som finns för det som anläggs idag och kommer att finnas i kanske hundra år till.
