Nu är jag några veckor eller en månad in på arbetes hösttermin för året. Efter lång sommarsemester tycker jag att det kan vara svårt att börja. Skitsvårt rent ut sagt. Jag brukar ha funderat på vad jag egentligen vill göra, att jag ska byta bana, studera, lära mig något helt nytt, fått massa idéer om vad jag skulle vilja göra mer av och mindre av. Övergången till arbete igen brukar kännas bra för att jag är utvilad men jobbig mentalt.
I somras hoppade jag in och jobbade en och en halv vecka med att utvärdera en pumpning som kollegor utfört ihop med en entreprenör under julis två hetaste sommarveckor. Jag var lite oroad i förväg både för att bryta semestern och för pumpningen och resultatet av den. Mina kollegor hade kämpat och slitit och sammantaget hade pumpningen till slut gått riktigt bra. Syftet med den var att verifiera att tätningsåtgärderna kring ett blivande djupt schakt hade lyckats. Mycket tid och pengar hade redan lagts ned och stod fortsatt på spel. Skulle vi behöva konstatera att ännu mera tätning behövdes eller inte? Avvägningarna var utmanande. Nu slutade det med att vi såg att det borde gå bra att fortsätta med arbetena och schaktning utan kompletterande tätning i det här skedet. Det var mycket lättande för alla involverade att höra, både inom egna projekteringsgruppen och hos byggherren och entreprenören. Det blev en väldigt positiv upplevelse där hårt slit lönade sig på många sätt. Jag känner mig stolt över vår insats! Jag har försökt att förmedla det till kollegorna men undrar om jag lyckas, ibland är jag för mesig med positiv feedback (konstigt va?). Och så tänker jag på vikten av att känna den stoltheten även om resultatet av pumpningen skulle ha blivit sämre eller till och med riktigt dåligt. Hade vi klarat av att känna den här boosten av att ha kämpat igenom en viktig milstople då? Måste påminna mig själv i framtiden.
Efter pumpningen fick jag semester ett tag till (firade med aperol och mycket grill) men sedan var det tillbaka till verkligheten som gällde. Då kändes det ganska hårt, men nu efter en månad är jag på banan. Det finns ett par nyckelfaktorer till att jag känner glädje och energi över jobbet just nu. En sak är att få fortsätta utmaningarna med den stora schakten nämnd ovan, att få vara med från projektering genom hela utförandet. Det är det roligaste jag gjort och det mest utmanande jag gjort tror jag. En annan viktig sak är att kunna vara mer på kontoret och träffa kollegorna i gruppen och projekten fysiskt, även om jag gillar mitt hemmakontor mycket också.
En tredje och väldigt viktig sak för mig är att jag är involverad i en intern utbildningssatsning inom grundvatten på Sweco, både genom att administrera och att få hålla några pass själv. Att få dela kunskap, sprida erfarenheter, tänka ut viktiga ämnen att föreläsa kring, ragga upp kollegor till att hålla föreläsningar, paketera aha-upplevelser jag själv fått för att få förmedla till andra – sådant är nog det roligaste jag vet. Jag är glad att jag har en roll där jag får jobba med detta, och jobbar på ett ställe som satsar på sådant! Inser att detta är viktigt för mig och jag kan inte tänka mig en framtid utan sådant. Jag vet inte om det kan klinga falskt eller låta som företagsfloskler? Hoppas inte det men det får vara så i så fall. Kunskapsspridning är som sagt något av det roligaste jag vet och det gör att hösten känns grym för mig!
Vi får väl se hur jag känner mig nästa gång jag skriver lite mer personligt om jobbtankar… 😉 Jag hoppas att du som läser också har kommit in i en positiv känsla för jobbet nu i höst.
Linn